Ska jag behöva tänka långsiktigt om mig själv mitt i allt?

Stora omställningar kan ge perspektiv. När man flyttar, börjar på ett jobb, slutar på ett jobb, blir fler i familjen, blir färre i familjen — eller anpassar sig till en pandemi eller, så småningom, till ett liv “efter” pandemin — kan det plötsligt bli lättare att upptäcka vad man uppskattar i livet, och vad som saknas.

Omställningar skakar också om invanda mönster för hur vi brukar tänka och göra saker. Både goda och dåliga vanor bryts lättare än vanligt och improvisation tar deras plats.

I början kan allt kännas ganska rörigt. Fokus ligger på att klara vardagen och komma på allt som behöver lösas. Vi har varken ork eller lust att tänka långsiktigt.

Så småningom anpassar vi oss ändå till de nya förutsättningarna. Nya mönster uppstår. När tillvaron ändras, ändras vanorna. När vanorna ändras, ändras du.

Men hur medveten är du när det sker? Hur aktiva val gör du?

Nu kan man känna att det är att begära mycket av sig själv, att vadå, komma på hur man ska förverkliga sig själv och sina drömmar mitt i allt det som pågår. Eller för den delen hur man ska äta okej, hålla igång kroppen eller ens lägga smutstvätten där den hör hemma. Det finns liksom annat att tänka på, oroa sig för och längta efter. Så kan i alla fall jag känna ibland.

Samtidigt kanske det bästa inte heller är att vänta och vänta tills vi gradvis stelnar i sätt att tänka och göra som vi så småningom får onödigt svårt att välja bort — eller till och med upptäcka.

Filosofer och beteendevetare har länge studerat hur människor gör “intertemporala val”, såsom att balansera utfall på kort sikt med utfall på längre sikt. Belöningar tar vi ofta gärna här och nu, tack så mycket. Kostnader och besvär kan vänta. Konsekvensen: “framtidens jag” får vackert acceptera de val som “nuets jag” gör.

Jerry Seinfeld sammanfattar dilemmat:

Ever do this… like late at night, and you’re watching TV… and I stay up late. Because I’m Night Guy. Getting up after five hours sleep? That’s Morning Guy’s problem! That’s not my problem, I’m Night Guy. Night Guy always screws Morning Guy. Oh yes. Because Night Guy has control over when you go to sleep. Morning Guy has to get up. There’s nothing Morning Guy can do to get back at Night Guy.

Om vi ska vara schyssta mot oss själva — inklusive oss själva i framtiden — behöver vi träffa rätt i avvägningen mellan nu och sen.

Få orkar väl ha tankarna långt fram mitt i en kris, men gör man å andra sidan framtiden osynlig helt på obestämd tid kommer den att inrätta sig ändå. Tills den “bara blivit så”. Jag-nu kommer, garanterat, att övergå i jag-sen. Det vet vi. Det är 100% säkert.

I vilket läge är det då lagom att börja tänka på jag-sen, redan nu? På hur man vill ha det? Det är frågan. Jag har inga säkra svar. Men jag försöker komma ihåg att vanor smyger sig på. Och de uppstår vare sig man vill eller inte.

Stora omställningar tar ofta på krafterna, och alla förtjänar lite utrymme att bara vara. Men alla förtjänar också bästa möjliga förutsättningar att må bra på sikt. Bara du kan säga vad du behöver ge dig själv mest, när.


@beteendemekanik på instagram kan vara det mest bekväma sättet att ta del av tankar från den här sidan. Du kan också prenumerera på inlägg, automatiskt till din mejl här:

När tillvaron ändras, ändras vanorna. När vanorna ändras, ändras du.

I vanliga fall gör du en väldig massa saker för att du är van att göra dem. Utan att tänka särskilt på hur du gör dem, eller kanske ens att du gör dem. I van-liga fall.

Ledande forskare uppskattar att mer än 40% av det vi gör på dagarna är sånt som görs vanemässigt. En plats, en situation, eller en känsla utlöser ett sätt att agera som fungerat hyfsat bra tidigare och som du därför lärt dig upprepa. Oftast utan att vara ordentlig medveten om hur orsak-verkan ser ut, i alla fall efter ett tag. Vi gör det vi gör för att vi brukar göra det. Inte nödvändigtvis av stark vilja eller för att vi måste.

När vardagen ändras blir det revor i den osynliga väven av vanor.

Platser och situationer byts ut. Nya känslor uppstår. Och sånt du brukade göra händer inte längre med den där van-liga automatiken.

När vi nu ska hålla avstånd till varandra träffar jag inte de människor jag brukar träffa, jag jobbar hemifrån istället för på mitt kontor, jag handlar i andra butiker än tidigare, jag tränar på ett annat sätt. Vardagen har blivit helt annorlunda.

Alla mönster som hänger ihop med varandra i kedjor av osynliga konsekvenser skakas om.

När livet får ändrade förutsättningar rycks gamla vanor upp, nya sätt att vara och göra tvingas fram. Dåliga vanor kan brytas utan att du tog beslut om det. Goda vanor kan spåra ur trots att du ville behålla dem.

Med andra ord: autopiloten som styrt mer än du antagligen insett kopplades ur när pandemin rullade in. Du själv hamnade bakom spakarna. Utan att be om det, men ändå.

Det är som det är med det. Vi har fått lov att anpassa oss och improvisera. Efter en tid i den nya tillvaron kanske det ändå går att börja överblicka det uppkomna läget (förutsatt att du har förmånen att vara frisk och ha en gnutta tid och energi kvar när du gjort vad du måste på dagarna). Hur bra koll har du på nya mönster som uppstått? Vad som blivit van-ligt?

När vanorna ändras, ändras du

Vissa förändringar har varit ofrånkomliga och kanske förblir bortom kontroll. Andra går att ta upp och titta närmare på. Kanske till och med välja lite mer aktivt att behålla — eller välja bort — utifrån vad i den nya vardagen du gillar och inte gillar, vad du behöver och vad du mår bra av.

Vi befinner oss i en unik period av våra liv på så många sätt. Ett av dem är att vi kan få perspektiv på beteendemässiga hjulspår som vi knappt noterar när allt rullar på som normalt.

Allt eftersom den nya vardagen upprepar sig och gradvis övergår i den inte-längre-lika-nya vardagen kan spontana lösningar bli vanemässiga. Hjärnan kodar in fler och fler beteenden som ger någon sorts belöning i tillvaron som du upplever den nu, vilket ökar chansen att de upprepas — mindre och mindre medvetet, mer och mer automatiskt.

Du börjar göra saker för att du brukar göra dem. Inte längre för att du testar dig fram, inte heller för att du gjort genomtänkta val. Så småningom börjar du ha dina nya vanor av gammal vana. Trögheter uppstår återigen. Vi är ju inte skapta för att ta aktiva beslut i livets alla detaljärenden.

Kanske har du nytta av att fundera på hur långt du kommit i den här processen. Har du några improviserade sätt att tackla vardagen som börjat stelna och bli vanemässiga? Vad tycker du isåfall om dem?

Även när det mesta i tillvaron kastats upp i luften kommer saker falla på plats, så småningom, över tid. Jag önskar att de landar i mönster som du mår bra av.


@beteendemekanik på instagram kan vara det mest bekväma sättet att ta del av tankar från den här sidan. Du kan också prenumerera på inlägg, automatiskt till din mejl här: