Ska jag behöva tänka långsiktigt om mig själv mitt i allt?

Stora omställningar kan ge perspektiv. När man flyttar, börjar på ett jobb, slutar på ett jobb, blir fler i familjen, blir färre i familjen — eller anpassar sig till en pandemi eller, så småningom, till ett liv “efter” pandemin — kan det plötsligt bli lättare att upptäcka vad man uppskattar i livet, och vad som saknas.

Omställningar skakar också om invanda mönster för hur vi brukar tänka och göra saker. Både goda och dåliga vanor bryts lättare än vanligt och improvisation tar deras plats.

I början kan allt kännas ganska rörigt. Fokus ligger på att klara vardagen och komma på allt som behöver lösas. Vi har varken ork eller lust att tänka långsiktigt.

Så småningom anpassar vi oss ändå till de nya förutsättningarna. Nya mönster uppstår. När tillvaron ändras, ändras vanorna. När vanorna ändras, ändras du.

Men hur medveten är du när det sker? Hur aktiva val gör du?

Nu kan man känna att det är att begära mycket av sig själv, att vadå, komma på hur man ska förverkliga sig själv och sina drömmar mitt i allt det som pågår. Eller för den delen hur man ska äta okej, hålla igång kroppen eller ens lägga smutstvätten där den hör hemma. Det finns liksom annat att tänka på, oroa sig för och längta efter. Så kan i alla fall jag känna ibland.

Samtidigt kanske det bästa inte heller är att vänta och vänta tills vi gradvis stelnar i sätt att tänka och göra som vi så småningom får onödigt svårt att välja bort — eller till och med upptäcka.

Filosofer och beteendevetare har länge studerat hur människor gör “intertemporala val”, såsom att balansera utfall på kort sikt med utfall på längre sikt. Belöningar tar vi ofta gärna här och nu, tack så mycket. Kostnader och besvär kan vänta. Konsekvensen: “framtidens jag” får vackert acceptera de val som “nuets jag” gör.

Jerry Seinfeld sammanfattar dilemmat:

Ever do this… like late at night, and you’re watching TV… and I stay up late. Because I’m Night Guy. Getting up after five hours sleep? That’s Morning Guy’s problem! That’s not my problem, I’m Night Guy. Night Guy always screws Morning Guy. Oh yes. Because Night Guy has control over when you go to sleep. Morning Guy has to get up. There’s nothing Morning Guy can do to get back at Night Guy.

Om vi ska vara schyssta mot oss själva — inklusive oss själva i framtiden — behöver vi träffa rätt i avvägningen mellan nu och sen.

Få orkar väl ha tankarna långt fram mitt i en kris, men gör man å andra sidan framtiden osynlig helt på obestämd tid kommer den att inrätta sig ändå. Tills den “bara blivit så”. Jag-nu kommer, garanterat, att övergå i jag-sen. Det vet vi. Det är 100% säkert.

I vilket läge är det då lagom att börja tänka på jag-sen, redan nu? På hur man vill ha det? Det är frågan. Jag har inga säkra svar. Men jag försöker komma ihåg att vanor smyger sig på. Och de uppstår vare sig man vill eller inte.

Stora omställningar tar ofta på krafterna, och alla förtjänar lite utrymme att bara vara. Men alla förtjänar också bästa möjliga förutsättningar att må bra på sikt. Bara du kan säga vad du behöver ge dig själv mest, när.


@beteendemekanik på instagram kan vara det mest bekväma sättet att ta del av tankar från den här sidan. Du kan också prenumerera på inlägg, automatiskt till din mejl här: