Så gör jag svåra val lite lättare – eller ”det går inte att styra en parkerad bil”

Aftonbladet eller Expressen? I en gammal sketch ställer Tage Danielsson frågan till Gösta Ekman, som inte har helt lätt att välja mellan de två tidningarna. Det finns ju så många aspekter att väga in: läsvänlighet, de tecknade serierna, papperskvaliteten, osv.

Inte undra på att han blir stående där som en åsna mellan två hötappar.

Jag sympatiserar med Gösta Ekmans karaktär. Snabba beslut är inte heller mitt tydligaste personliga kännetecken, om man säger så. När en av bloggens läsare skickade mig en fråga som handlar om att välja mellan olika alternativ så kunde jag därför inte låta bli att le lite inombords. Vilken ironi, att någon vänder sig till mig med detta: ”säg till exempel att jag ska ge namn till något: en hund, ett barn eller en produkt … listan bara växer och tar aldrig slut … beslutet att sätta punkt och bestämma sig för ett av dessa träd i skogen är … jobbigt”.

Ett av de första knep jag själv använder är att envist backa tillbaka till ”briefen”, dvs vad är det egentligen jag/vi försöker uppnå? Och vilka beslutskriterier ska jag därför bry mig mest om?

Det kan överraskande ofta lösa upp knutar och göra vägen framåt lite tydligare. Gösta Ekmans karaktär har ingen aning om vad han är ute efter. Därför är han i händerna på den information som råkar dyka upp.

Men, ärligt talat, även med en tydlig målbild kan det finnas situationer när valen känns svåra; när magkänslan inte ger något tydligt utslag och där analys, poängsystem, listor på för- och nackdelar och liknande inte biter.

Knepiga beslut.

Jag kan absolut dela med mig av hur jag själv försöker tänka när jag står inför dem. For what it’s worth. Jag saknar fortfarande svart bälte i beslutsamhet i många möten med vardagslivets dilemman. Å andra sidan försöker jag jobba mig uppåt i graderna utifrån allt jag läst om beslutsfattande och varit motiverad att reflektera över. Så med den konsumentupplysningen avklarad, här följer några uppslag:

Blir jag verkligen lyckligare av mer information?

När jag är mitt uppe i den här typen av beslut, där varken analys eller reflektion tycks mynna ut i en tydligare vinnare, brukar jag försöka avbryta mig själv med frågan: är det här ens viktigt? Är detta verkligen ett val som får några konsekvenser att tala om eller är omöjligt att backa från?

Om inte: gör processen kort och bara välj nåt som känns någorlunda bra. Låt inte alternativen bli fler och fler för sakens skull; slösa inte energi på att granska varenda detalj. Något drog dig till alternativet, kör på det.

Good enough is good enough. De som lyckas leva efter den principen är generellt lyckligare och ångrar mindre än de som alltid vill vrida och vända på alternativen tills de är säkra på att de väljer det absolut bästa, som psykologiprofessorn Barry Schwartz med kollegor har visat.

Det är för mig skäl nog att undvika långbänk.

”Certainty is the enemy of growth” – Mark Manson

Så länge vi pratar om val som går att ändra eller komplettera efter hand, behöver man inte så mycket för att ta ett första steg. Inte vara säker på om det är exakt rätt sak man provar. Inte vara säker på om det blir kul. Inte vara säker på hur det kommer att gå.

När vi provar lär vi oss saker. Vi avtäcker preferenser. Vi inser vad vi gillar, vad som funkar och hur vi bäst når dit vi önskar. Att försiktigt utforska en väg, en möjlighet, kostar ofta ganska lite. Som jag hörde nån säga häromdagen: man kan inte styra en parkerad bil. Det är rörelse som tar oss framåt i landskapet.

Jag vet faktiskt inte hur det kommer att kännas

Colin Powell, gammal utrikesminister i USA, förespråkade en 40-70-regel i beslutsfattande: ta inte beslut med mindre än 40% av informationen du skulle behöva för att känna dig säker, men redan vid 70% är det dags att agera utifrån den magkänsla som hunnit formas. Vänta inte tills du har 100%, för då väntar du för länge och riskerna ökar.

Bortse från att det såklart är omöjligt att veta exakt hur mycket information man egentligen har; för en sån som jag kan själva principen att agera på ofullständig information kännas läskig. Samtidigt vet jag att det är en illusion att nånsin tro sig ha full koll på hur man faktiskt kommer att känna i ett scenario man försöker förutse.

Människor är nämligen generellt rätt dåliga på att bedöma hur saker kommer att kännas när de väl inträffar. Vår förmåga till sådan s k ”affektiv forecasting” har stora begränsningar. Psykologiprofessorn Dan Gilbert, som är en av auktoriteterna på området, sammanfattar skälen till att vi hamnar snett i våra prognoser under två breda rubriker:

  1. Vi har fel bild av det som kommer att utspela sig. Våra föreställningar skissas utifrån sånt som är lätt att komma att tänka på, medan vi missar många mindre uppenbara men ändå viktiga delar av den faktiska upplevelsen.
  2. Vi har fel bild av oss själva. Vi försöker förutse framtiden utifrån de vi är idag och missar att vi kommer att hinna förändras. Ofta mer än vi tror. Vi kommer att ha upptäckt saker på vägen, gjort nya lärdomar, fått andra preferenser, ökat vår förmåga att hantera problem som kan uppstå, osv.

”Human beings are works in progress that mistakenly think they are finished” – Dan Gilbert

Beslutet vi våndas över är en punkt i tiden. När beslutet är fattat går världen vidare. Det uppstår nya chanser, nya krav, fler val som formar och omformar det ursprungliga ställningstagandet.

Allt i naturen skiftar ständigt utseende. Allt som vi har att fatta beslut om förändras också, hela tiden. Även den som är besatt av att nå rätt slutsats här och nu kommer att behöva förvalta sitt ställningstagande och uppdatera sitt agerande utifrån nya förutsättningar för att få det som önskas. Man vill inte hamna i läget att man ägnat så mycket energi åt att komma fram till ett beslut att man inte har så det räcker för att sedan göra det bästa av det. Och att stå still har sina egna risker.

Ibland är det lätt, ibland är det svårt

Det finns en gammal kinesisk sägen om en bonde som hade en häst. En dag slet sig hästen och sprang till skogs. På kvällen kom bondens grannar för att beklaga det som skett. Så förfärligt! Bonden svarade: ”kanske, kanske inte”.

Nästa dag kom den förrymda hästen tillbaka till gården, i sällskap av sju vildhästar från skogen. Bondens grannar kom för att gratulera. Vilken lycka! Bonden svarade: ”kanske, kanske inte”.

Dagen därpå skulle bondens son börja rida in en av vildhästarna men blev avslängd och bröt benet. Grannarna erbjöd sin sympati. Vilken otur! Bonden svarade: ”kanske, kanske inte”.

Morgonen efter kom en grupp soldater till gården och letade efter unga män som skulle ansluta sig till armén. Men en yngling med brutet ben hade inget i armén att göra. När soldaterna lämnat samlades grannarna kring bonden. Vilken tur! Bonden svarade: ”kanske, kanske inte”.

Tänkvärt.

När jag våndas inför ett beslut försöker jag påminna mig om den kinesiska bondens jämnmod. Och tänka att om jag gjort den mängd research som står i proportion till uppgiften och har ett handlingsalternativ som känns vettigt, så är det dags att spela ut bollen, se var den landar och försöka spela mitt bästa spel därifrån. Ibland är det lätt, ibland är det svårt. Oavsett hur det känns är det ett ideal jag vill sträva efter.


Vill du också ställa en fråga till mig? Det är fritt fram, här. Jag lovar inte att jag kan besvara den, men handlar den om vanor och beteendeförändring skulle jag åtminstone läsa den med stor nyfikenhet, det kan jag lova.

Förresten: varför inte prenumera på nya inlägg, automatiskt till din inbox? (Inga konstigheter att sluta, om du ångra dig senare.)