Jag har ingen större lust att skriva det här. På riktigt alltså, rent konkret. Nu när jag skriver detta så har jag egentligen ingen större lust.
Jag är lite trött och hungrig, jag skulle hellre sitta i soffan och dricka en kopp kaffe och äta något gott. Men jag bestämde mig för att börja i alla fall. Bara börja. Inte nödvändigtvis skriva klart. Eller ens skriva särskilt länge.
Hundra ord bestämde jag mig för att skriva. Nu har jag skrivit åttiotvå av dem.
Men jag fortsätter nog lite till.
För ofta är det så det funkar med att bara börja. Så länge man klarar att sätta igång oavsett hur man egentligen känner inför det, så har man klarat något enastående. Man har bemästrat sin impuls att hoppa över. Och i utrymmet som då uppstår kan saker hända.
Jag kanske rent av skriver klart den här texten. Men även om jag inte gör det så har jag i iallafall vuxit några millimeter i mina egna ögon. Och jag har givit mig själv chansen att åtminstone lära mig något litet nytt, eller göra ett litet framsteg, som jag sen kan bygga vidare på. Vid ett senare tillfälle då jag inte längre behöver starta från noll, utan i stället kommer att ha lite flygande start.
När jag började gav jag mig själv chansen att få momentum. Chansen att få nya perspektiv och ny energi när jag väl kommit igång. Chansen att inse att det inte var så farligt som jag trodde. Chansen att upptäcka att hjärnan vaknade till lite grann. Chansen att inse att jag kan vänta några minuter på den där koppen kaffe, eftersom det här faktiskt går ganska bra och jag nu har skrivit 284 ord. För mindre än fem minuter sen tänkte jag inte skriva någonting idag.
Nu har jag skrivit den här texten. Är den ett mästerverk? Knappast. Men jag kan redigera den imorgon om jag vill. Jag kan bygga vidare på den. Och även om jag inte gör det så har jag hållit min vana vid liv och fått övning på sånt jag önskar. Jag bara började. Jag behövde inte tycka att det skulle bli kul, för jag hade inte gjort något åtagande att hålla på mer än hundra ord – och hundra ord kan jag skriva även om jag inte känner för det. Nu har jag skrivit 391 och jag tror att min poäng har gått fram. Nu går jag och dricker kaffe, fylld med lite mer energi och lust att fortsätta när jag planerat sitta ner och skriva lite nästa gång.
Senare samma dag: jag återvänder till texten och är sugen på att jobba vidare med den. Jag skrev den ju i ett enda hastigt flöde, det finns definitivt saker att förbättra. Men jag bestämmer mig för att lämna den precis som den är. Inte för att den är perfekt, utan för att den finns. Ur intet, uppstod något. När jag började.
”Bara börja” (”just get started”) är en devis jag fått från den kanadensiska forskaren Tim Pychyl. Han tog den som personligt mantra i samband med en serie studier som dokumenterade hur människor ändrar synen på uppgifter när de kommer igång med dem. Sånt som känns stressigt, svårt och obehagligt på förhand behöver inte kännas likadant när man väl börjat.
Det verkar stämma.
Visste du att du kan prenumerera på nya inlägg, automatiskt till din mejl? (Du kan alltid ångra dig sen).
Henrik Sjödin 